Salomon Smith

24/3 Programkommentar

admin — Sun, 03 Mar 2013 18:53:15 +0000

I Richard STRAUSS´ omfattande produktion intar hans ca 250 solistiska och koriska kompositioner (av vilka han själv ansåg omkring 150 värdiga att publiceras) en mera marginell plats. Strauss gav sig egentligen helt åt operan, inom vilken genre han blev en av 1900-talets största tonsättare. Men bland hans sånger finns åtskilliga mästerverk, krönet är tveklöst ”Vier letzte Lieder” (1947-48), ett av de mest gripande musikaliska testamente en tonsättare lämnat efter sig! Men man kan absolut påstå, att drygt ett tjugotal av hans tidigare sånger (framför allt från tiden 1882-1905) har visat sig vara ytterst hållbar vara och ofta framförda på romansaftnar världen över. Det handlar närmast om utpräglade melodisånger som är skrivna för konsertsalen, effektfulla för både pianist och sångare/aångerska. Med humor, ironi, elegans och ett varmt klappande hjärta i förening med ett absolut tekniskt mästerskap i sitt musikaliska utspel vann den förföriske senromantikern och Mozartälskaren Richard Strauss en entusiastisk publik som sannolikt kommer att bestå! STRAUSS började redan komponera som 6-åring men fram till omkring 1887 skrev han nästan enbart instrumentalmusik, t.ex. en sonat för cello & piano som hör till standarrepertoaren, en pianosonat, en stråkkvartett, en hornkonsert, 2 pianotrios, en pianokvartett och en violinsonat från 1887 som på sitt sätt är tonsättarens sista kammarmusikverk, i förlängningen följde de symfoniska dikterna. Ett verk av den unge världstillvände tonsättaren av översvallande fantasi och ohämmad upptäckarglädje med en ohejdbart framåtdrivande kraft. Sats 2, Improvisation: Andante är ett mycket fritt tredelat uppbyggt intermezzo över en något konventionell melodi som i mellanpartiet luckras upp virtuost och koloristiskt. Finalen börjar med en dyster, långsam inledning (ess-moll) där huvudtemat förberedes. Fortsättningen uppvisar tydliga vändningar som anknyter till Schumann och därmed en ung mans tribut till den stora romantiska kammarmusiktraditionen. – Jämte Hilding Rosenberg framstår Gösta NYSTROEM som den främste svenske tonsättaren i sin generation. Man kan kortfattat karaktärisera Nystroems profil sålunda: ”Havet som motiv och idégivare går som en röd tråd genom en stor del av Nystroems produktion, allt från den symfoniska dikten ”Ishavet” (1924) via ”Stormen” (1934) till ”Sånger vid havet” (1940), ”Sinfonia del mare” 1948), sångcykeln ”Själ och landskap” (1950) och ”Havsvisioner” för kör a cappella” (1963)” (Sohlmans lex.) Havet var också Nystroems främsta inspirationskälla, i sin fängslande självbiografi bekänner han: ”Jag kan inte leva och företa mig någonting om jag inte får bo vid havet, det enda.” Det karga bohuslänska kustlandskapet hade han som gemensam grundupplevelse för sitt skapande liksom den fina diktarinnan Ebba Lindqvist, som inspirerade honom till några av hans yppersta sånger, bl.a. ”Det enda”, som kännaren Bo Wallner betecknade som ”Nystroems kanske mest personliga och inspirerade solosång”. – Under sin verksamhet som kringresande pianovirtuos och pedagog komponerade Franz LISZT ett otal pianoparafraser över kända operaarior, bl.a. denna ur svärsonen Riachard Wagners ”Mästersångarna i Nürnberg”. Man kan tycka vad man vill om denna musik men bör tänka på den pedagogiska avsikten i en tid som inte hade radio, grammofon, TV eller allmänna kommunikationsmedel. Liszt bearbetade t.o.m. Beethovens nio symfonier för piano, ingen mindre än pianistfenomenet Glenn Gould gjorde sig mödan att framföra dem i vår tid! – Underbarnet Erich KORNGOLD skördade stora framgångar som tonsättare i sin barndoms och ungdoms Wien, hans största triumf upplevde han 1920 med operan ”Die tote Stadt” med dess eminenta klangsinne och gripande framställning av skräckstämning, sin största betydelse fick han senare som filmmusikskapare i Hollywood. Dansösen Mariettas förförelsevisa i första akten har blivit operans mest kända parti.

Paul-Christian Sjöberg

Cornelia Beskow med vänner 24/3

admin — Sun, 03 Mar 2013 18:52:48 +0000

Cornelia Beskow, sopran

Paul Waltman, violin

Magnus Svensson, piano

STRAUSS, Richard

Breit’ über mein Haupt, op. 19:2

Befreit , op.39:4

Schlechtes Wetter, op.69:5

Sonat för violin & piano Ess-dur, op.18

Allegro ma non troppo Improvisation: Andante cantabile Finale: Andante. Allegro

Ruhe, meine Seele, op.27:1

Cäcilie, op.27:2

P A U S

NYSTRÖM, Gösta

Det enda

Vitt land

Önskan

Bara hos den

LISZT, Franz

Parafras för piano över Walther von Stolzings ”Am stillen Herd in Winterszeit” ur Richard WAGNERS ”Mästersångarna i Nürnberg”

KORNGOLD, Erich

Mariettas visa ur ”Die tote Stadt”

Verksamheten bedrives med ekonomiskt stöd av Malmö Kulturnämnd, Statens Kulturråd, Crafoordska stiftelsen och Helge Ax:son Johnsons Stiftelse

Konsert 24/2

admin — Wed, 23 Jan 2013 08:59:49 +0000

Mot slutet av sitt liv komponerade DEBUSSY tre kammarmusikverk för olika besättningar. Sonaten för violoncell och piano är den första i trion, den tillkom1915. I första satsen erinrar det barocka temat om en fransk uvertyr, anknytningen till det av Debussy älskade franska 1700-talet är ett gemensamt drag i samtliga dessa tre sonater. Påtagligt är också svängningar mellan dur och moll, betecknande slutar satsen med en tom kvint i cellon. Sérénade är ett charmerande intermezzo av ironi och melankoli med spansk färgläggning i cellon. I finalen är den spanska koloriten ännu mera påtaglig. Ursprungligen ville Debussy tillfoga en undertitel till sonaten: ”Pierrot i strid med månen”, anspelande på den bland franska diktare och tonsättare så populära teaterfiguren. – Bland komponistgruppen ”Les Six”, som bildades i Paris på 1920-talet har två av de ”Sex” fortfarande behållit en aktningsvärd plats i fransk musikhistoria, Poulenc och Honegger. På gruppens program stod bl.a. att romantisk anda och överdrivet känsloflöde skulle rensas bort och jämviken mellan känsla och förstånd återställas,

en medveten anknytning till den franska klassicismen. Strängt taget var det enbart POULENC som mera markant kom att följa dessa regler, givetvis på ett högst personligt sätt som berättigar honom till en framskjuten plats i modern fransk musikhistoria. Han spänner över ett stort uttrycksregister och har själv karaktäriserat sig som en blandning mellan munk och gatpojke, en sökare av eviga sanningar och en fräck gamängtyp. Formklarheten och spiritualiteten är starkt framträdande drag i hans musik, sentimental blir ha aldrig men väl påtagligt grubblande och sökande (t.ex. orgelkonserten, Gloria). I sina sonater för olika instrument, inte minst i den för Benny Goodman 1962 komponerade klarinettsonaten möter vi också eleganten och humoristen Poulenc som med vitsiga infall fortfarande tjusar och behagar en sentida publik med andra stilideal. – Med sin skarpslipade men ytterst sensibla notpenna ritade RAVEL de elegantaste mönster i sina verk, inte minst i de för piano, som jämte Debussys hör till det tidiga 1900-talets förnämsta i genren i sin effektfulla virtuositet helt utan ytlig banalitet. Den femsatsiga cyken ”Miroirs” från 1905 (Speglar) innehåller som nr 2 och 3 ”Oiseaux tristes” och ”Une barque sur l¨’Océan”. Ravel, som var en framstående kännare av fågelstämmor, talade om ”fåglar, som i en mycket dunkel skogs kvalmighet under de varmaste sommartimmarna ha flugit vilse”, i ”En båt på oceanen” skildras med vederbörligt raffinemang ömsint vågskvalp, elementens majestätiska kraft, sprutande vågskum och nedstörtande vattenmassor. - När BRAHMS under sommaren 1890 hade fullbordat sin andra stråkkvintett i G-dur förklarade han för sina närmaste vänner att han ansåg sitt livsverk avslutat. En tacksam eftervärld noterar, att Brahms härvidlag inte höll sitt löfte! I mars 1891 hörde han klarinettisten Richard Mühlfeld i Mozarts klarinettkvintett och blev så hänförd över dennes spel, att han spontant utnämnde Mühlfeld till den störste mästaren på sitt instrument och på grund av hans vackra och mjuka ton kallade honom ”Fräulein Klarinette”. Vi kan indirekt tacka Mühlfeld för tillkomsten av ytterligare fyra mästerverk av Brahms, klarinettrion och klarinettkvintetten från 1891jämte de båda klarinettsonaterna tre år senare. Enkel, omedelbar klarhet och expressiv uttryckskraft i melodiföring jämte utsökt kontrapunktisk skicklighet är utmärkande för detta sena verk. Brahms utvecklar sina tematiska idéer i ett underbart organiskt växande av innerlighet, humor och fantasirikt växelspel mellan instrumenten där inte minst klarinettens uttrycksmöjligheter och rörlighet är utnyttjade på ett mästerligt sätt. Den 12 december 1891 uruppföres denna trio i Berlin med Brahms vid flygeln, de övriga var Joseph Joachim och Richard Mühlfeld, vilken ensemble!

Paul-Christian Sjöberg

Konsert 24/2

admin — Wed, 23 Jan 2013 08:59:05 +0000

Carl-Johan STJERNSTRÖM, klarinett

Hege WALDELAND, violoncell

Alain JACUON, piano

DEBUSSY, Claude (1862-1918)

Sonat för violoncell & piano d-moll

Speltid: ca 15’

Prologue: Lent, sostenuto e molto risoluto

Sérénade: Modérément animé

Final: Animé, léger et nerveux

POULENC, Françis (1899-1963)

Sonat för klarinett & piano

Speltid: ca 15’

Allegro tristamente (Allegretto – Très calme – Tempo allegretto)

Romanza (Très calme)

Allegro con fuoco (Très animé)

RAVEL, Maurice (1875-1937)

Ur ”Miroirs”:

Oiseaux tristes (Ledsna fåglar)

Une barque sur l’Océan (En roddbåt på oceanen)

Speltid: ca 10’

P A U S

BRAHMS, Johannes (1833.1897)

Trio för piano, klarinett & violoncell a-moll, op.114

Speltid: ca 30’

Allegro

Adagio

Andantino grazioso

Allegro

20/1 Malleus Incus

admin — Sun, 06 Jan 2013 19:03:00 +0000

Anders KOPPEL är son till den framstående danske pianisten och tonsättaren Herman D. Koppel, professor vid det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Anders började tidigt komponera, han har hunnit med musik till ca 200 filmer, skådespel och baletter, var 1967-74 medlem i en känd rockgrupp Savage Rose, speciellt intresse har han ägnat latoinamerikansk musik som tango, samba och kubansk musik. En drivande, rytmisk puls är ett utmärkande drag för Koppels kompositionsstil, inte minst för Toccatan för vibrafon och marimba, beställd av Safri Duo 1990 och som numera ingår som obligatoriskt verk i åtskilliga konservatoriers kursplaner världen över. ”Toccatan är fri i formen, en rondoliknande form med inledande fanfar som följs av styckets ritornell, därpå dans av olika slag”. – Alejandro VINAO föddes 1951 i Buenos Aires och studerade från 1976 några år vid Royal College of Music i London, var dessutom verksam ett par år i Paris på 1980-talet. Vinao har komponerat orkester- och kammarmusik, opera- och filmmusik, musik för multimedia och rockmusik. Ur hans flödande notpenna föreligger också en mängd slagverksmusik, särskilt har hans ”Khan variations” för solomarimba blivit ett internationellt synnerligen uppskattat verk. ”Book of Grooves” för två marimbor (2011) består av fyra satser. Med Groove menas ett mönster av sekvenser som upprepas i perioder på så sätt att hos lyssnaren frammanas en längtan efter att dansa, röra sig, stampa rytmen med fötterna. En ”Groove” är därför en rytm, ”inramad” i ett mönster av repetition. Kortfattat: Vinaos idé med ”Book of Grooves” var att skapa skiftningar som skulle förändra varje Groove utan att ”döda” den. – Wayne SIEGEL föddes 1953 i Los Angeles och studerade på 1970-talet komposition och filosofi vid universitet i California. Han fortsatte sina studier för Per Nørgård vid Århus Kungl. Musikaliska Akademi, där han avlade examen 1977. Han har stannat i Danmark där han innehar en professur i elektronisk musik. Siegels verk uppvisar influenser från minimalism (särskilt från Steve Reich), från blues, folkmusik, rock. ”42nd Street Rondo” (1984, 7/8-takt)) åsyftar hörnet av 42:a gatan och Brodway på Manhattan, ett virtuost verk där” energin vid Times square målas upp. Det är livfullt och står som New Yorks gator – aldrig stilla! Stycket är komponerat för 4 koklockor, 4 bongos och 4 trummor. Men i vår utökade version blir det även en bastrumma, några cymbaler, opera gong och lite annat skrot.” Den argentinske tonsättaren Astor PIAZZOLLA var framgångsrikt verksam både inom såväl konst- som populärmusiken. Han studerade komposition för Ginastera och i Paris för den legendariska Nadja Boulanger, som upptäckte och inpräntade i honom att hans rätta område var tangon (enl. uppgift född i Buenos Aires 1882). Piazzolla har komponerat ca 300 (!) tangos, ”Histoire du tango” (1986) skildrar i 4 satser tangons utveckling till skrivande stund! ”Den gemensamma nämnaren för hela första avdelningen skulle jag (Johan Bridger) vilja säga är dans! Koppel och Piazzolla innehåller en massa danser och Siegel och Vinao får verkligen kroppen att rycka med och vilja dansa.” – Bachs ”Goldbergvariationer” från 1742 jämte Beethovens ”Diabellivariationer”, tillkomna 80 år senare, torde tveklöst vara den västerländska musikskattens förnämsta variationsverk för tangentinstrument, dessutom väldiga utmaningar. Barbetningar av s.k. klassiska verk är ingenting nytt. Malleus Incus (Hammaren och städet) har skördat synnerligen välförtjänt bifall för sin bearbetning av det storslagna Bachverket med ”öra både för både subtilitet och vitalitet…” (Carlhåkan Larsén).

Paul-Christian Sjöberg

Malleus Incus 20/1

admin — Thu, 29 Nov 2012 18:10:06 +0000

Anders Koppel – Toccata

Alejandro Vinao – Ur: Book of Grooves
1. Spanish Groove
2. Colours of a Groove
3. Dance Groove Drifting

Wayne Siegel – 42nd Street Rondo

Paus

J S Bach – Goldbergvariationer

Program Gloria Campaner

admin — Sun, 18 Nov 2012 13:02:20 +0000

HAYDN, Joseph (1732-1809)

Sonat för piano nr 32 h-moll, Hob.XVI:32

Speltid: Ca 12’

Allegro moderato

Menuetto

Finale: Presto

BARTÓK, Béla (1881-1945)

6 Rumänska danser, Sz 56

Speltid: Ca 5’

Stavdans: Allegro moderato
Brául: Allegro
Stampdans: Andante
Dans från Butschum: Moderato
Rumänsk polka: Allegro
Snabb dans: Allegro

LISZT, Franz (1811-1886) & WAGNER, Richard (1813-1883)

Isoldes Liebestod i pianoarrangemang av Franz Liszt

Speltid: ca 7-8’

LISZT, Franz & VERDI, Giuseppe (1813-1901)

Rigolettoparafras för piano

Speltid: ca 7-8’

P A U S

DEBUSSY, Claude (1862-1918)

Suite Bergamasque

Speltid: Ca 16’

Prélude

Menuet

Clair de lune

Passepied

RACHMANINOV, Sergej (1873-1943)

Ur 6 Moments musicaux , op.16, 1-4

Speltid: ca 16-17’

Andantino

Allegretto

Andante cantabile

Presto

25/11 Gloria Campaner

admin — Sun, 18 Nov 2012 13:00:20 +0000

I likhet med flertalet tonsättare under 1700-talet var Joseph HAYDN synnerligen produktiv i flertalet genrer. Trots en betungande kapellmästaretjänst hos furstarna Esterházy underflera decennier efterlämnade han omkring tusentalet verk och kan tveklöst betecknas som den store vägröjaren vad gäller genrer som symfonin, stråkkvartetten, pianotrion, oratoriet, mässan, och pianosonaten (även om han härvidlag får dela äran med den av honom högt skattade Carl Philipp Emanuel Bach). De ca 60 sonater som Haydn skrev visar en spännande utveckling från trevande men ingalunda ointressanta försök från 1750-60-talen fram till 1780-och 1790-talens mästerverk där cembalon ersatts med det sedan 1770-talet allmera dominerande hammarklaveret. Fem av sonaterna går i mottonarter, de är samtliga komponerade under 1770-talet, det årtionde som generellt brukar betecknas som ”Sturm und Drang” och som klart vittnar om Haydns mognad till självständig tonsättarpersonlighet med ett rikare emotionellt innehåll jämte arkitektonisk proportionsmedvetenhet. Humoristen Haydn spelar ut sina spirituella kort med oefterhärmlig elegans i denna charmerande sonat. – BARTÓK och hans vän och tonsättarkollega Zoltán Kodály var båda lidelsefullt intresserade av folklore och företog i början av 1900-talet omfattande musiketnologiska studier inte enbart i Ungern utan också i dittills mera okända regioner i sydosteuropa, något som resulterade i inte mindre än (av Bartók) upptecknade ca 10.000 melodier och som gett rika impulser i Bartóks eget rika skapande, inte minst i hans pianomusik (han var själv en lysande pianist). De ”6 Rumänska folkdanserna” tillkom 1915. Charmen i dessa danser ligger framför allt i de ovanliga melodiska och rytmiska vändningarna, den dansartade schwungen och klangfärgen. -

Termerna ”Bearbetning” eller ”Parafras” har i vår tid fått en något negativ betydelse. Men övertagande av främmande material i en tonsättares eget språk har alltid spelat en stor roll i musikhistorien. I LISZTS fall tillkommer dessutom det faktum, att han med sina mångfaldiga bearbetningar lämnade ett mycket viktigt bidrag till sin tids musikuppfostran under en epok som saknade vår tids tillgänglighet och medialt nedlusade kommunikation. De till den övervägande delen pianistiskt glänsande, kompositionellt formfulländade och poetiska ”Bearbetningarna” av Liszt har också bildat skola. På något sätt är de i kväll framförda bearbetningarna ett slags hyllningsgest till de båda operagiganternas 200-årsjubileum Wagner och Verdi 2013 med ”Isoldes Liebestod” (1867) och ”Rigoletto” (1859) – Impressionist, symbolist, expressionist, allt detta har man med tonvikt på den förstnämnda från måleriet hämtade etiketten stämplat DEBUSSYS tonsättarprofil. Både fel och rätt. Med sin subtila klangfantasi, sitt utpräglade sinne för naturens fenomen och mystik, för vattnets, vågornas och vindarnas lek är han något av allt detta i en unik personlighetsprofilsyntes som berikat pianolitteraturen med åtskilliga mästerverk. ”Suite bergamasque” (titeln från en dikt av en av Debussys älsklingsdiktare, Paul Verlaine) komponerade Debussy redan 1890 men den slutgiltiga versionen färdigställdes först 1905. Något av de tidigaste pianoverkens salongsanda kan nog spåras i detta verk som förvisso behåller sin givna plats, kanske framför allt för det tredje stycket, ”Clair de lune”, ett av tonsättarens mest kända och omtyckta pianostycken. Bland RACHMANINOVS rikt flödande verk för piano märkes ”6 Moments musicaux” från 1896 av en 23-åring som redan vunnit ryktbarhet som pianist. Man anar tydligt Wagners sensuella dödslängtande Tristanstämning i Andante cantabile (h-moll), breda yppiga klangskiktningar mynnar ut i fortissimo men slutet slutar liksom början i grubblande dysterhet. Enegiladdat ochlidelsefullt stormar Prestot (e-moll) mot oss, en vårens oemotståndliga segersång!

Paul-Christian Sjöberg

Badke program 7/10

admin — Tue, 02 Oct 2012 07:02:52 +0000

I mitten av 1700-talet, då barockens stilideal blivit alltmer omoderna, började nya stilformer och mönster göra sig gällande. Experimentglädje och kombinationslusta var det ingen brist på. härvidlag är denna tid synnerligen intressant. HAYDN blev den store vägröjaren framför allt med avseende på centrala kompositionsformer som symfonin och stråkkvartetten. Hans utveckling under ett långt och verksamt liv, hur han trots en betungande tjänst som kapellmästare under flera decennier hos furstarna Esterházy hann med att komponera sammanlagt drygt tusen verk i de flesta genrer är och förbli en underbart fascinerande gåta. Under 1750-60-talen utvecklades och stabiliserades inte enbart symfonin som kompositionsform, även stråkkvartetten undergick en liknande utveckling till den (med få undantag) fyrsatsiga princip som kan sägas föreligga stabiliserad med Haydns sex kvartetter op.9 från slutet av 1760-talet. Det ståtliga slutresultatet blev 82 1/2 kvartett med en unik utvecklingskurva, som kvartettkompositör är Haydn tveklöst Mozarts jämlike. De sex kvartetterna op.76 komponerades 1797 – samtidigt under pågående arbete med oratoriet ”Skapelsen” – och tillägnades greve Erdödy, därav benämningen ”Erdödykvartetterna”. Dessa ”sexlingar” hör till Haydns förnämsta verk i genren. Benämningen ”Kvintkvartetten” har denna kvartett fått efter det enkla motiv som inleder första satsens huvudtema, två kvintsprång, två takter: a-d, e-a. Ur detta motiv utvecklas med genial kontrapunktik biteman och kontrasterande episoder. Andantesatsen (D-dur) är en älskvärd kontrast i tredelad liedform, vars mellandel i spänningsfylld koncentration rör sig från d-moll över B-dur tillbaka till D-dur. I reprisdelen utför primarien livfulla figurationer. Menuetten är en tvåstämmig kanon med raffinerade periodbildningar som pendlar mellan trots och oro, triodelen är mera rytmiskt markerad. Finalen är en blandning av rondo- och sonatform med övervikt för den sistnämnda formtypen. I reprisen sker en plötslig och effektfull vändning till D-dur efter upprepning av huvudtemat. De avslutande takterna är en grandios stegring med virvlande trioler.- Benjamin BRITTENS tredje stråkkvartett komponerades senhösten 1975 och uruppfördes i december 1976 av Amadeuskvartten strax efter tonsättarens död. Kvartettens strama struktur och dess inåtvända, förandligade karaktär utan pomp och ståt verkar nästan som ett testamente, det var också ett av de sista verken den brittiske mästaren skrev. Brittens sista opera, ”Döden i Venedig” (1973) som bygger på Thomas Manns kända novell har också satt sin prägel på detta sista mästerverk. Varje sats har en titel som länkar uppmärksamheten på antingen en teknisk synpunkt på musiken eller en sinnesstämning. Den första och sista av de fem satserna är de mest betydande avseende känslomässigt innehåll. Duets är en spegling av det ofta förekommande bruket av instrumentpar. Slutet lugnt och gåtfullt. Ostinato domineras av ett brett tema där violin I rör sig uppåtgående och cellon nedåtgående. Kraftfull musik, starka dynamiska kontraster. I Solo svarar violin I för den större delen av den melodiska linjen av glättig, förandligad karaktär. Ett från cellon uppåtgående arpeggio utvecklas till ett imponerande kontrapunktisk spel med violin I, fortsätter i violin II och mynnar ut i en flerstämmig kadens innan lugnet från inledningen återkommer. Burleske är ett eldigt Scherzo med en synnerligen klangrik triodel. I den sista satsen med undertiteln ”La Serenissima” (Den allvarligaste) citeras inledningsvis teman ur operan ”Döden i Venedig”. Satsen har formen av en passacaglia och går i huvudpersonens, Gustav Eschenbachs tonart, E-dur, omgiven av mystiskt ljudskimmer. Satsen slutar inte i E-dur, snarare kan man tala om tonal gåtfullhet. Britten har själv yttrat om sitt verk: ”Jag vill att verket skall sluta som en fråga…” Den geniale klassicistsk-romantiske tonsättaren Felix MENDELSSOHNS sjätte och sista stråkkvartett från dödsåret 1847 blev ett Requiem för den älskade systern Fanny, som avlidit under sommaren samma år. Det nervöst oroliga temat i första satsen följes av en eftersats av obeveklig karaktär. Även den dystra f-mollstämningen bibehålles i Scherzot med ett karaktärsbestämmande synkoperat tema. I det komprimerade Adagiot (Ass-dur) tar violin I redan från början upp en stilla klagosång, värdigt och fattat. Finalen slår en brygga till huvudsatsens motoriska rastlöshet. Ett mönsterexempel på formellt tyglade känslor. Möjligen har Beethovens f-mollkvartett, ”Quartetto serioso” spelat en viss roll för Mendelssohn i detta sammanhang.

Paul-Christian Sjöberg

Konserten 2 september

admin — Mon, 27 Aug 2012 15:05:52 +0000

Paul HINDEMITH var något av musikens enfant terrible i Tyskland under 1920-talet. Som musikertyp kan man under denna tid snarast likna honom vid en barocktonsättare som både var praktiserande musiker och som ur sitt ymnighetshorn av nya idéer strödde kompositioner i så gott som alla tänkbara genrer omkring sig. Hans musik var frisk, fräck, okynnig och engagerande, samtidigt som den vittnade om ett stort kunnande. 1927 blev han kompositionsprofessor i Berlin. Sammanlagt efterlämnade Hindemith 42 sonater, av vilka 14 tillkom före 1935. Sonatcyklen op.11 från 1918-1919 omfattar 6 sonater: 2 för violin & piano, 1 för violoncell och piano, 1 för viola & piano, 1 för viola och 1 för soloviolin. I Ess-dursonaten op.11:1 dominerar ett dansart element i sats 1 även om den innehåller impressionistiska klanger. Sats 2 har en speciell charm med parallella tersföringar som inte är harmoniskt funktionella. – Bland den lysande triaden i den andra Wienskolan (Schönberg, Webern och Berg) har WEBERN tveklöst haft det största inflytandet på den Nya musikens utveckling medan däremot hans verk i det offentliga musiklivet inte fått större resonans..Den fåtaliga publik som under hans livstid stiftade bekantskap med hans musik talade om ”pianissimots mästare, den melankoliskt virtuose tigaren, musik vid randen av tystnaden”.”Webern förmår säga mer under två minuter än de flesta andra i tio” yttrade en amerikansk kritiker, något som stämmer in på dessa korta stycken för violin och piano från 1910. Espressivomusik av yttersta förtätning har någon träffande karaktäriserat denna suggestiva komposition av en 27-årig tonsättare. Uttrycksladdade klangtudier. – Morton FELDMAN är en av Amerikas mest betydande efterkrigstonsättare. Han växte upp i New York och mottog avgörande intryck av John Cage och hans krets, som han sedan 1950 tillhörde. Feldman har skrivit talrika stycken för kammarmusikbesättningar, även med ovanliga besättningar, orkester och körmusik, operan ”Neither” (1977) till text av Samuel Beckett. Efter en resa i Orienten 1976 blev Feldman starkt intresserad av orientaliska mattor. Särskilt en persisk matta från 600-talet fångade hans speciella intresse och detta mystiska knytverk tillägnade Feldman sin violin-pianoduo från 1977, ”Spring of chosroes”, ett slags klingande rekonstruktion av detta tapisseri. – Johan ADAMS är en av Amerikas ledande tonsättare och blev internationellt uppmärksammad med sin första opera ”Nixon i Kina” (1987). Han utbildade sig till en framstående klarinettist och bedrev även kompositionsstudier vid Harvards universitet. Adams tillhör den andra generationen av de s.k. minimalisterna, vars mest kända representant är Philipp Glass. Adams musik är stämningsmättad och uttrycksfull i motsats till Glass’ mera monotona.. Den tresatsiga kompositionen ”Road movies” för violin & piano tillkom 1995. Den inledande satsen som framföres är något toccataliknande och fordrar finess och påtagligt engagemang av musikerna. ”Sats I är som att gå i avslappnat till stånd på en okänd väg” förklarar Adams. – Om sin komposition ”Night music II” har den amerikanske tonsättaren George CRUMB bl.a. yttrat: ”Det var min avsikt att i den traditionella bearbetningen för violin & piano (föregången av en tidigare version) åstadkomma en förändring i och med att jag utnyttjade instrumentens klangmöjligheter, något som uppnås genom harmonier som spelas av båda instrumenten: pizzicatoeffekter, bultande på violinens trä, på pianots metallförstärkningar”. – Maurice RAVEL är det eleganta ritstiftets mästare som med yttersta raffinemang där inget överflödigt stör helheten gestaltar sina visioner. Teknisk perfektion, detaljprecision. Ingen förkunnelse, inget budskap, musiken skall alltid förbli musik. Ravels kammarmusikaliska produktion är inte omfattande men kvalitativt av högsta klass. I violinsonaten från 1923-27 är strukturen transparent. I första satsen kombineras 4 teman med varandra. Sats 2, som är en blues, är bitonal, Ass-dur och G-dur klingar samtidigt, Ravel var starkt intresserad av jazzmusik. Teman ur de båda första satserna tas upp i finalen, ett briljant ”Perpetuum mobile”, cirkeln är sluten.

Paul-Christian Sjöberg