Det finns i sanning en patetisk-heroisk sida hos CHOPIN som är allt annat än ytlig fasad. I den monumentala f-mollfantasin från 1841 ger han ett lysande prov på sin konstnärligt högtstående aristokratiska konst. Formellt kan man beteckna denna fantasi som en sonatsats.  Inledningen, Tempo di marcia. Grave, lämnar ingen i tvivel om den dramatiskt-rapsodiska grundtonen. Det andra temat i Ass-dur har mera etydprägel och leder så småningom till ett tredje tema i c-moll med dramatiska höjdpunkter och kraftfulla klangverkningar. Johann Sebastian BACHS  monumentala ”Wohltemperierts Klavier” I-II (1722, 1744) är tonsättarens geniala svar på tillämpligheten av den s.k. tempererade stämningen från slutet av 1600-talet, något som innebar att skalans 12 toner indelades i lika stora avstånd och att sålunda 24 dur- och molltonarter kunde uppstå. Varje del i Bachs verk har sålunda 24 preludier med lika många efterföljande fugor, varje preludium och fuga har sin egen karaktär. I allt ett storverk som inte utan anledning kallats ”Pianots Gamla testamente”. PROKOFJEV, som själv var en lysande pianist, har efterlämnat ett stort antal verk för piano, bland dessa inte mindre än 9 pianosonater, tillkona under en period av 40 år, 1907-1947. Den ensatsiga tredje sonaten tillkom 1907, omarbetades 1917  och hör till de betydande verk av Prokofjev  som tillkom under tiden för revolutionen (bl..a.klassiska symfonin, 1:a violinkonserten). Undertiteln ”Ur gamla häften” syftar på ett arbete under studietiden. Liksom Prokofiev var RACHMANINOV en synnerligen framstående pianist som också komponerade en mängd pianoverk, inte minst har hans preludier blivit mycket uppskattade. 1911 tillkom en samling ”Études-tablezux” (6 st.) och 1917 en andra samling (9 st.) Titeln i översättning ”Bild-etyder” avser en sammansmältning av virtuos konsertetyd med en tondiktning för piano. När BEETHOVEN som arg ung man 1792 kom till Wien väckte han både beundran och förskräckelse med sin markant energikomprimerade pianostil, ”förgrovad Haydn” tyckte de konservativa. Hans tidigaste publicerade opus är tre pianotrios, 1795, av vilka den tredje i c-moll är den personligaste. Redan i inledningssatsen visar sig tonsättaren som en kontrastens mästare med andra temat i milt Ess-dur, durparallelltonarten. DVORÁK kallade sin sista pianotrio från 1890-1891 för ”Dumky”, vilket är namnet på en slavisk folkvisa av omväxlande elegisk och uppsluppen karaktär. Redan den inledande satsen anger verkets karaktär: två huvuddelar med växlingar långsam-svårmodig och snabb-uppsluppen. Hela det femsatsiga verket är uppbyggt på kontraster mellan snabba och lånsamma avsnitt. PIAZZOLLAS Oblivion komponerades 1982 för en kammarensemble och är en av tonsättarens mest charmfulla tangos och förekommer i olika arrangemang, bl.a. i Bellochios film Henrik IV. SJOSTAKOVITJS ungdomsverk, pianotrio nr 1 från 1923, har kommit helt i skuggan för den andra trion från 1944. Ett rapsodiskt, ensatsigt verk med ständigt varierande tempoavsnitt som börjar med ett kromatiskt nedstigande tretonsmotiv. Även om det är fråga om ett stilistiskt oenhetligt verk är det ett fängslande prov på va en synnerligen begåvad 17-åring kan åstadkomma.

Paul-Christian Sjöberg